Lars Norén firade sin 70-årsdag i New York den 19 maj. Inte kroppsligen, men andligen – med en ”staged reading” av sin senaste pjäs 3.31.93. – kongenialt översatt av Marita Lindholm Gochman.
Femton stolar på en naken scen. Lynn Redgrave Theater, 45 Bleecker Street, Manhattan.
Salongen är full. Regissören Sofia Jupither har varit på plats i några dagar och repeterat med de femton skådespelarna, flertalet från Actors Studio. De samlas med sina manushäften, vardagligt klädda, ner till minsta fläck på alkoholistmammans velourkläder. Det är föräldrarna med sonen som flippat ur, de udda själarna på psyket, paret som förlorat sitt nyfödda barn, de unga vilsna som tappat tron på livet.
När aktörerna börjar leva sina repliker går tystnaden i salongen från avvaktande till knappnålstyst. Nattsvarta livsöden talar förbi och in i varandra. Men snart kommer också skratten.
De 90 minuterna känns som tjugo. I den övervägande amerikanska publiken finns förutom Sofia Jupither bland andra Reine Brynolfsson, Noréns meste skådis och alter ego på scen, samt Noréns vän och producent Ulrika Josephsson. De ska delta i det efterföljande panelsamtalet om Lars Noréns värld och verk, lett av Broadway-aktören David Margulies som medverkat i pjäsen (i Sverige mest känd som advokaten i Sopranos).
I pausen tar Reine Brynolfsson en cigarill utanför på trottoaren. Vad tyckte han?
– Ja, vad ska man säga? Lars Norén har blivit amerikan.
Lars Norén må vara hur stor som helst i Skandinavien, Paris och Berlin, men USA är en annan kontinent, en annan kultur. Ett Norénförsök gjordes för ett antal år sedan med pjäsen Krig. Ingen succé. Men eldsjälarna Bo Corre, skådespelare och producent, och Noréns amerikanska översättare Marita Lindholm Gochman (som översatt 25 av hans pjäser, varav sex nu också finns i bokform) gav sig inte. Till Lars Noréns 70-årsdag kom de igen. Kvällsuppsättningen på Lynn Redgrave Theater av 3.31.93. är ett samarbete med Scandinavian American Theater Company, med bidrag från bland andra Svenska konsulatet i New York, Svenska ambassaden, Statens kulturråd, Jeanette Bonnier, Trollbäck + Company och Barbro Osher Pro Suecia Foundation. (För sitt arbete har skådepelarna arvoderats med 100 dollar per person.)
Amerikansk publik har en tendens att resa sig upp och gå mitt under föreställning om den inte är road. Denna kväll går ingen. Och majoriteten stannar kvar till panelsamtalet.
”Tell us all about Norén!” En man i publiken, övre raden, bubblar av entusiasm. En annan talar om pjäsen som en omvälvande upptäckt. Någon drar paralleller till Strindberg. Sofia Jupither får förklara hur hon lyckats krympa pjäsen från 25 personer och 4,5 timmar, till femton skådespelare och 90 minuter.
– Lars gav mig fria händer, han ville inte veta vilka partier jag strök.
Varför en så konstig pjästitel?
– Det undrade chefen för Stockholms stadsteater också, men pjäsen har 3 akter med vardera 31 scener, alltså 93, och Lars vägrade döpa om den.
Reine Brynolfsson, inte Sveriges mest publicitetslystna skådis, lyser under panelsamtalet. Han kom som gröngöling från Teaterhögskolan i Malmö till Göteborgs stadsteater 1982 och fick drömstarten att spela Noréns Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud, regissör Björn Melander. Sedan dess har Lars Norén varit hans teaterhem. På publikfrågan hur teaterbesökare kan orka sitta kvar under fyra–fem timmar långa föreställningar svarar han att Noréns pjäser är toppen av ett isberg där bråddjupet känns mellan raderna. Eller en sandstrand som döljer ett minfält. Oavbruten spänning.