Efter en dryg månads tjänstgöring som kulturråd i Istanbul kommer jag fortlöpande dela med mig av erfarenheter från arbetet som kulturråd i Istanbul. Under denna förhållandevis korta tid har mycket hunnit hända, från första dagen har kontaktförfrågningar varit intensiva, det är många som vill träffa ett nytt kulturråd, och det har funnits flera ambitiösa och pågående processer och projekt for mig att sätta mig in i.
Det är en speciell myndighet som ett konsulat utgör, inte minst inbäddad i denna omtumlande och fascinerande stad. En vecka efter jag tillträdde, genomgick huset också en smärre metamorfos, en ny generalkonsul, Peter Ericson anlände direkt från Moskva tillsammans med sin hustru författaren Stina Stoor och en ny konsul Martin Fredriksson från sin tjänst i Armenien. Därtill har migrationssektionen från Ankara sammanflyttats till konsulatet. Många nya rutiner, nya personer, nya ansikten och plötsligt efter en dryg vecka framgår jag, lite komiskt, som en av de ’äldsta’ i huset.
Arbetsstämningen är mycket god, det är en förhållandevis liten myndighet och ’besättningen’ känns redan som en familj, även om vi har olika uppdrag finns det en stark vilja av att kunna göra skillnad, att främja, att stödja och att hitta givande och produktiva samarbeten. Husets långa historia spelar in i detta och jag hör från många turkiska kollegor och kulturaktörer att de respekterar Sverige, de uppskattar vår attityd, att vi lyssnar, att vi tar Turkiet på allvar, det är många som värdesätter våra värderingar och vår syn på världen, och de säger att de är tacksamma för att vi finns här, med andra ord, är det med en viss stolthet man går till arbetet.
I början av september tog vi emot Hedvig Eleonoras kammarkör i konsulatets trädgård där de också gjorde ett kort framträdande inför deras konsert på den närliggande St. Antoine kyrkan. Konserten, med musik av bl.a Brahms, Rachmaninoff och Schnittke, framfördes inför en stor, diversifierad och entusiastisk publik. Tydligen är det sällsynt att höra just denna typ av körmusik i Turkiet och det uppskattades.
Kort därefter började en omtumlande kavalkad av konsthändelser i samband med Istanbuls konstbiennal och öppningen av det stora nya konstmuseet Arter samt de talrika och ambitiösa fristående satellitutställningarna i de många gallerier och konstrum runt om i Istanbul. En av höjdpunkterna för mig personligen tillhörde inte någon av de större utställningarna, utan den i Sverige verksamma turkiska konstnären Meriç Algüns fina och tankeväckande utställning om gränser och åtrå ’A Glossary of Distance and Desire (An Ongoing Attempt)’ på Galleriet Riverrun.
I anslutning till Biennalen deltog rektorn för konstfack Maria Lantz och curatorn Jonatan Habib Engqvist i en fact-finding resa till Nesin Art Village tillsammans med den turkiska curatorn Isin Onol. Nesin skolan ligger i ett bergsområde nära byn Şirince två timmar söder om Izmir. Den byggdes ursprungligen upp som en fristående skola för teoretisk matematikundervisning ledd av filantropen och matematikern Ali Nesin, men som nu även byggts ut för att inkludera kurser i filosofi, arkitektur, konst och design. Skolan som är fri från politiska eller religiösa förtecken, erbjuder kvalitativa kurser för barn och studerande över hela Turkiet som vill förbättra sina teoretiska och konstnärliga kunskaper. Skolan utgör också en sällsynt mötesplats där ungdomar från olika samhällsklasser och kulturer får lov att mötas. Lärarna, som alla arbetar ideellt på skolan, kommer från olika högskolor i Turkiet och från andra länder. Jag har själv gett ett par korta kurser på skolan tidigare och blivit imponerad över den speciella pedagogiska miljö och hur motiverade och produktiva ungdomarna är. Besöket från konstfack är en del i ett pågående arbete med att undersöka sätt att stödja olika typer av konstnärliga landsbygdsinitiativ i Turkiet.
Efter hemkomsten besökte jag tillsammans med generalkonsul Peter Ericson, författaren Stina Stoor och Olof Heilo från det svenska forskningsinstitutet i Istanbul, stiftelsen ’Women’s Library & Information Center’ där vi togs emot av direktören Füsun Ertuğ och Sibel Servet Sular och andra medarbetare för att sätta oss in i de beundransvärda, ambitiösa och viktiga insatser som stiftelsen gör. Biblioteket och arkivet, som vi samarbetat med i olika projekt, arbetar outtröttligt med att samla, bevara och synliggöra kvinnor, kvinnors sociala historia och litteratur i Turkiet.
Följande vecka, inför ett besök av Svenska Institutet, skakades Istanbul plötsligt av en jordbävning. Den uppmättes till 5.8 i magnitud, och alla vi som befann oss i generalkonsulatet kände hur huset ryste och vibrerade. Vi samlades snabbt ute på gården och räknade in personalstyrkan, ringde telefonsamtal och försökte få en överblick om vad som hänt. Lyckligtvis var det bara begränsade skador denna gång, men händelsen tillsammans med några mindre efterskalv blev en påminnelse om att Istanbul ligger, likt Los Angeles, längs en stor förkastningslinje.
Veckan fortsatte med en rad intensiva aktiviteter, möten och samtal i regi av Svenska Institutets Jenny Bergström och Oskar Röhlander inom ramen för projektet ’Equal Spaces.’ Projektet som initierades av Svenska institutet tillsammans med Sveriges generalkonsulat har utvecklats för att skapa dialoger mellan Sverige och Turkiet genom teman som hållbara städer, det offentliga rummet och inkluderande stadsplanering. Projektets turkiska koordinatorer Dilek Ozturk och Bilgen Coskun från In-Between Design Platform presenterade projektet tillsammans med Jenny och Oskar inför en stor publik bestående av projektets samarbetspartners, arkitekter, konstnärer och press på Svenska forskningsinstitutet i Istanbul.
Under samma vecka presenterades också SI’s utställning ‘Woodland Sweden’ på Marmara Urban Forum 2019 i Istanbul. Detta följdes av ett välbesökt samtal hos ”The Circle”, en nybildad diskursiv plattform för arkitektur, där den turkiska arkitekten Selçuk Avcı samtalade via live-länk med arkitekten Jessica Becker som projektleder ’Wood City Sweden.’ En av de saker som framkom under kvällens presentationer och samtal var att Turkiet, likt Sverige haft en lång tradition av byggande i trä som tack vare nya teknologier inom träindustrin utgör en fantastisk potential för att bygga hållbara städer i framtiden. Därtill är också trä som material mycket mer jordbävnings tålig än betongen som idag utgör stora delar av det turkiska urbana byggda landskapet. Det uppstod flera intressanta kontakter med arkitekter och representanter från den turkiska träindustrin som vi hoppas kunna arbeta vidare med inom ramen av projektet. Samtalet är det första av ett antal planerade öppna diskussioner, föredrag och presentationer som kommer att hållas i samarbete med The Circle under hösten inom ramen för ’Equal Spaces’. Nästkommande samtal kommer konstnären och arkitekten Elin Strand Ruin och jag tillsammans med andra gäster leda ett öppet samtal om feministiska, inkluderande och kollektiva stadsplaneringsprocesser.
Ett annat ambitiöst projekt som Sveriges generalkonsulat deltar i är ’Spaces of culture’ ett flerårigt samarbete med Goethe-Institutet, den Holländska Ambassaden och Franska kulturinstitutet i Istanbul som tillsammans med IKSV (Istanbul Foundation for Culture and Arts) och Anadolu Kültür arbetar med att utveckla kulturprojekt utanför de stora kultur-hubbarna Istanbul och Ankara i städer som Izmir, Diyarbakir och Gaziantep i sydöstra Turkiet. Projektet har som sin målsättning att stödja kulturprojekt som i en tid av social spänning, värdesätter mångfald och inkludering. I projektet ingår också ett omfattande ’Capacity building’ satsning för turkiska projektledare och kulturproducenter. I samband med en ’Capacity building’ konferens bjöd vi in Karin Dalborg och David Karlsson från Nätverkstan i Göteborg för att ge en presentation och workshop kring projektutveckling utifrån deras mångåriga arbete med kulturproducent utbildningar. Man kan läsa mera om pågående och kommande projekt inom ’Spaces of culture’ via: www.spacesofculture.com
Detta var ett axplock av några av de många processer som pågått som förra veckan avslutades med ett besök på Cemal Reşit Rey konserthall för en konsert i samband med 150 årsdagen av den armeniska kompositören Gomidas (Komitas). Konserten hade anordnats av Anadolu Kültür tillsammans med Maxim Gorki Teatern (Berlin) där flera armeniska, turkiska och kurdiska artister från olika länder spelade musik av Gomidas i flera stilar, allt från traditionell folkmusik till körmusik till elektro tolkningar. Konserten var mycket välbesökt och blev en rörande manifestation om öppenhet och mångfald som avslutades med en respektfull bugning till stöd för arrangörernas huvudperson, den fängslade filantropen och grundaren av Anadolu Kültür, Osman Kavala.
Efterord: Vi följer förstås med stor sorg och bestörtning den pågående konflikten i norra Syrien.