Efter femton år i Kina har jag lärt mig mycket och varje dag lär jag mig fortfarande något nytt. För det är ett stort land och populationen enorm. Saker och ting skiljer sig från norr till söder och öster till väster. Det är olika förutsättningar som gäller beroende på var man befinner sig geografiskt samt inom vilket ämnesområde man arbetar inom. Olika branscher, om vi nu ska tala kulturella och kreativa näringar, har olika förutsättningar och möjligheter.
Som kulturråd har jag två hattar, en som jag bär då mitt arbete framför allt går ut på att skapa relationer och plattformar för kulturutbyten, en när mitt främsta syfte är att sätta Sverige på kartan och främja svenska intressen. Ibland går de hand i hand. I vissa projekt fungerar jag mer som en ”äktenskapsmäklare”, i andra ligger initiativet och drivet hos mig själv och mina medarbetare. Det här är en vardag jag delar med i stort sett alla andra länders kulturråd och andra diplomater, vare sig de sitter i Kina eller i något annat land. ”Public diplomacy”, ”cultural diplomacy” och ”nation branding” är begrepp som varit heta ett bra tag nu.
Liksom alla andra länder, tänker Kina på sin strategi för att öka sin ”soft-power” i världen. ”Vad tänker de om oss därute?”, började Sverige fråga sig för tio år sedan, och ”Vad vill vi att de ska tänka om oss?”. Analytiska rapporter togs fram som underlag, bland annat utgick man från Nation Brand Index – NBI. Svenska institutet ledde arbetet i samarbete med andra organisationer. Nu frågar sig Kina samma saker. Bilden av ett land kan vara avgörande för huruvida man vill turista där, studera där, göra affärer där eller ha utbyte och samarbeta med landets invånare. Till syvende och sist handlar det om att stärka sitt eget lands position på den globala arenan och föra fram budskap där någon lyssnar på en. Kulturen blir delaktig i detta och i bästa fall genererar kulturutbyten långvariga relationer, ökad förståelse och – halleluja – fred på vår jord. I värsta fall går allt åt pipsvängen och man får dåligt intryck som kan sitta kvar i sinnebilden av landet under en lång tid tills något helt annat händer som får en att tänka om. Därför är det viktigt att man oavsett vad man gör, har en viss värdegrund i botten, en plattform att förhålla sig till. Det handlar om att bygga upp ett långsiktigt förtroende.
Under alla mina år i Kina har jag samarbetat med otaliga lokala organisationer, allt från statliga till små privata eller rentav individer. För det mesta har det funkat bra. Ibland är det bökigt men det ordnar sig till slut. Jag beundrar kinesernas enorma förmåga att kunna anpassa sig inför nya förhållanden och situationer och ändå få till det inom ramen för deadline. Det är den förmågan som gör att planerade evenemang kan gå av stapeln med kort framförhållning. Vi svenskar planerar långt i förväg och blir ställda när det uppstår en situation man inte hade väntat sig. Där har vi något att lära av kineserna, att vara mer flexibla.
Ja, det blir som sagt inte alltid som man tänkt sig. Det kan ha olika orsaker: politiska, ekonomiska, personliga m fl. För ett tag sedan var det en svensk konstnär som gladde sig åt sin kommande utställning på ett galleri i konstområdet 798. Utställningen ställdes in bara några dagar innan vernissage på grund av att elen stängdes av. Området hade höjt elavgiften rejält och galleriet låg i tvist och kanske vägrade betala så uthyraren svarade med att stänga av. De senaste dagarna kom det till vår kännedom att den kända kortfilmsfestivalen Kingbonn i södra Kina plötsligt ställt in visningen av de svenska kortfilmer som ingår i det filmpaket som Svenska institutet och Svenska filminstitutet tagit fram för utlandsmyndigheter att använda i olika sammanhang. Regissörer hade rest dit för visningarna, skulle delta i frågestund med publiken och var höga av förväntningar inför utbyte med kollegor från både Kina och andra länder. Det blev platt fall. Filmerna hade godkänts i förväg så det berodde inte på censur. Enligt utsago hade någon lokal beslutsfattare bestämt sig för ett ordna ett helt annat evenemang just den dagen. Folk inom filmbranschen här i Peking tog sig för pannan och trodde inte det var sant när vi berättade om det. Och filmfolket som åkt hit från utlandet fick tyvärr en mycket dålig bild av landet, något som kan vara svårt att reparera i efterhand.
Jag funderar på hur man kan ”vaccinera” sig mot den här typen av händelser. Att ha en bra, lokal samarbetspart som vet vad hen gör är A och O. Men när en filmfestival är känd och har allmänt gott rykte och staden den äger rum i är känd för att kunna ordna bra, större, internationella evenemang, så litar man ju på det. Fast för det mesta funkar allt bra. Ibland är det lite bökigt men det ordnar sig till slut. Ibland råkar man faktiskt på det motsatta, att man får mycket positiva överraskningar, så det kan gå på andra hållet också.
Sverige har arbetat nationellt med att främja Sverigebilden i utlandet i mer än tio år och först på senare år tycker jag mig känna att vi på lokal nivå hunnit ifatt. Kina ligger bara i startgropen för sitt arbete med att främja Kinabilden. Kanske den plötsliga svängningen i arrangemanget av kortfilmsfestivalen bara var en del av de ”barnsjukdomar” som kan komma att uppstå innan alla fattat vad det handlar om, det vill säga i arbetet med att försöka få hela landets alla lokalregeringar att satsa på kulturen, på plattformar som främjar utbytet och skapa goda förutsättningar för utvecklingen av de kulturella och kreativa näringarna.
Det finns en stark press på lokalregeringarna nu, att kulturen ska bli en av de bärande industripelarna, att den ska stärka Kinas bild utomlands, att kulturen ska exporteras, att kulturarvet ska bevaras osv. Tanken är god och Kina har alla förutsättningar för arbetet med att ”föra ut kulturen” som det heter i de nationella planerna: finansiella resurser och en rik kultur värd att visas upp. Men det är ett stort land och populationen enorm. Saker och ting skiljer sig från norr till söder och öster till väster. Det dröjer nog innan det trillat ned i alla led och alla fattat vad det handlar om, innan alla på lokal nivå delar förståelsen för vilket mål man arbetar mot och framför allt innan alla kommit på hur man ska göra för att inge det förtroende som krävs för att stärka den långsiktiga relation man så gärna önskar sig med omvärlden. Innan det har skett kan man inte vaccinera sig mot den här typen av händelser, hur långt man än tänjer sig i sin flexibilitet.