I dag presenterade kommissionen sitt förslag till en europeisk mediefrihetsförordning – den första i sitt slag. Förslaget går nu till medlemsstaterna i rådet och Europaparlamentet, vilka ansvarar för att förhandla fram den slutgiltiga lagstiftningen.
© Europeiska unionen
Våren 2021 nämnde kommissionär Thierry Breton att det nog behövdes mediefrihetslagstiftning för EU. Det var startskottet på en lång process som nu har nått till hållpunkten att kommissionen släpper ett konkret förslag på sådan. Det görs i form av förslag till förordning, vilket är en form av lagstiftning som gäller överallt i hela unionen utan att först behöva integreras i nationell lagstiftning (så som görs med direktiv).
Jag har tidigare skrivit om processen att ta fram detta förslag och den konsultationsprocess som låtit berörda aktörer, men också intresserad medborgare, spela in vad man tycker är viktigt för att säkra mediefriheten i Europa. Nu kan kommissionen förstås inte föreslå vad som helst, utan måste förhålla sig till de kompetenser som slås fast i EU:s fördrag. Därför har man utformat förslaget utifrån bestämmelser som relaterar till upprätthållandet av den inre marknaden.
Utifrån detta föreslår man nu bland annat bestämmelser kring transparens i medieägarskap och hur statliga reklammedel används, krav på stärkt dialog när nätplattformar vill moderera redaktionellt material, krav på förutsägbarhet i till- och avsättande av public service-ledare och möjlighet för användare av audiovisuella medietjänster att själva anpassa vilken del av utbudet de möts av.
Det har redan kommit in en massa reaktioner från branschen, där vissa anser att man går för långt och samlar för mycket makt på EU-nivå, medan andra anser att man borde ha gått längre för att säkra oberoende medier i hela Europa från politisk kontroll.
Förordningsförslaget har också åtföljts av en icke-bindande rekommendation om redaktionellt oberoende.
Nu ska alltså medlemsstaterna i rådet och Europaparlamentet, var för sig, försöka komma överens om de egna linjerna kring förslaget innan de båda institutionerna sätter sig samman och försöker jämka sina positioner så att förordningen också kan bli verklighet. Det är svårt att säga hur lång tid sådant tar, men man ska ha i bakhuvudet att nästa val till Europaparlamentet är våren 2024.
Oavsett kommer förhandlingarna säkert vara i full fart när Sverige tar över rådsordförandeskapet i januari – och då blir det upp till oss att försöka få till lösningar som rådet kan stå bakom. Vi förbereder oss genom att läsa in oss så bra vi bara kan, förstå kommissionens intentioner och lyssna till alla möjliga aktörers synpunkter, förhoppningar och farhågor.