Omskakande tider för den brittiska tv-branschen

kl. av | Taggar: , , , , , ,

Gästbloggare: Sofia Lundström, kulturhandläggare vid svenska ambassaden i London.

This Is England ’86. Foto: Channel 4

I Storbritannien har ett antal diskussioner om tv blossat upp den senaste veckan: Ska statligt ägda men kommersiellt finansierade Channel 4 privatiseras? Hur ska man hantera att innehållet från internationella streamingtjänster inte kan faktagranskas och regleras av brittiska Ofcom? Och kommer Brexit att innebära färre brittiska film- och tv-produktioner för en europeisk publik?

Storbritanniens kulturminister Oliver Dowden tillkännagav nyligen att regeringen planerar att utreda en eventuell försäljning av den statligt ägda tv-kanalen Channel 4. Det är inte första gången som en eventuell privatisering av Channel 4 – som lanserades 1982 av Margaret Thatchers regering – är på tapeten för Tories. Det första försöket att sälja kanalen skedde redan för 25 år sedan, och senaste gången en privatisering stoppades var 2017.

Syftet med den aktuella utredningen är enligt Dowden att säkerställa kanalens aktualitet och konkurrenskraftighet i det brittiska medielandskapet. Trots att kanalen är statligt ägd finansieras den till cirka 90 procent av reklamintäkter, vilket den nuvarande regeringen anser vara en alltför sårbar modell när publiken alltmer vänder sig till digitala streamingtjänster. Det spekuleras dock om att det är ett politiskt motiverat beslut, då konservativa politiker vid flertalet tillfällen har anklagat kanalen för att sprida en negativ bild av Tories.

Vem en eventuell köpare av Channel 4 skulle kunna vara är svårt att sia om. I en rapport från 2016 skriven av tv-kanalens styrelse lyftes bland annat amerikanska Discovery fram som en möjlig köpare om kanalen skulle privatiseras. En potentiell försäljning till en icke-brittisk aktör skulle dock kunna ses som politiskt känsligt.

En närbesläktad diskussion handlar om huruvida innehållet från globala aktörer som Netflix, Amazon Prime och Disney ska lyda under samma regleringsvillkor som brittiska bolag som BBC, Sky och ITV. I Storbritannien har tillsynsmyndigheten Ofcom (Office of Communication) mandat att utreda program som kablas ut av exempelvis BBC om det skulle uppstå tveksamheter kring partiskhet eller faktafel, men detsamma gäller inte för bolag med huvudkontor utanför Storbritannien. Ett exempel som ofta nämns i diskussionen är påstådda felaktigheter i serien The Crown respektive dokumentären Seaspiracy, som båda sänds av amerikanska Netflix. Dowden har meddelat att regeringen avser att möjliggöra för regleringar av innehåll från internationella streamingtjänster så att det som visas i Storbritannien följer brittiska principer. Om detta går igenom skulle det innebära att internationella, i många fall amerikanska, bolag skulle behöva ta hänsyn till brittiska ramverk gällande opartiskhet och faktagranskning.

Slutligen har ryktet om EU:s diskussion kring en eventuell bantning av brittisk film och tv i unionen lett till oroligheter i den brittiska film- och tv-branschen. Enligt det interna EU-dokumentet som brittiska medier refererar till anses brittiska produktioner ta oproportionerligt stort utrymme i unionens europeiska film- och tv-kvot – speciellt i ljuset av Brexit. Enligt EU-dokumentet kan Storbritanniens dominans ses som ett hot mot Europas kulturella mångfald. Samtidigt skulle en eventuell minskning av brittiska produktioner inom EU innebära ett hårt ekonomiskt slag mot Storbritannien: under 2019–2020 drog den brittiska tv-industrin in cirka 490 miljoner pund på rättighetsförsäljningar till europeiska kanaler och streamingplattformar. Värt att poängtera är att inga formella diskussioner har ägt rum på beslutsfattande nivå inom EU, så vad ryktena egentligen kan komma att få för reell betydelse återstår att se.

Kulturminister Oliver Dowden. Foto: DCMS

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *