På liv och död i Los Angeles

kl. av |

Stay Real Brother.

Så lyder slutorden i det tackbrev som Spoon Jackson, den livstidsdömde i Jan Jönsons uppsättning av I väntan på Godot på San Quentin, skrev till dramatikern Samuel Beckett.

Många minns Jan Jönsons uppsättning av I väntan på Godot på den slutna kriminalvårdsanstalten Kumla på 80-talet. Föreställningen gavs även på Göteborgs stadsteater, där andra spelomgången fick ställas in eftersom skådespelarna – som fått permission för att medverka i pjäsen – passade på att lämna landet. Alla utom en rymde.

När Jan Jönson inbjöds att sätta upp samma pjäs på San Quentin i San Francisco i slutet av 80-talet var fängelsechefen tydlig med att alla föreställningar skulle spelas inne på fängelseområdet.

Jan Jönson har sedan dess arbetat med uppsättningar av Becketts verk på fängelser runt om i världen. Nyligen har han också spelat sin monolog Stunder av verklighet på Sorbonne-universitetet och på museet Louvren i Paris.

I denna monolog har Jan Jönson samlat sina erfarenheter av arbetet med I väntan på Godot. I höstas gavs monologen på Actors Studio och Stella Adler Studio i New York.

kr bild 2_1100
Jan Jönson i Jordan Downs

I början av maj 2014 ser jag föreställningen i Los Angeles. Först på Actors Studio West, med bland andra studions legendariske konstnärlige ledare Martin Landau i publiken. Dagen efter spelas den i stadsdelen Watts i en gymnastikhall inom Project Fatherhood.

Föreställningen inleds med dikten No Beuty In Cell Bars (Spoon Jackson). Jan Jönson berättar om hur de intagna/skådespelarna på Kumla och San Quentin tog sig an sina roller Vladimir, Estragon, Lucky och Pozzo. De intagna är dramats huvudpersoner, men även väktare, vårdare och fängelsechefer nämns. Att processen inte alltid var enkel framgår tydligt och man kan inte låta bli att förundras över det mod och den beslutsamhet som föranledde fängelseledningarna att genomföra projekten.

Varför valde Jan Jönson att spela just Samuel Beckett på fängelser? Det förklarar han, och han skildrar också sin täta kontakt med dramatikern Samuel Beckett som från Paris följde processen med stort intresse: Vad skulle hända när hans pjäs tolkades och gestaltades av ”people living in the darkness”?

Den omskakande föreställningen – mellan två och tre timmar lång – är en påminnelse om att man aldrig får ge upp tron på människans förmåga att återta makten över sitt liv.

I publiken finns förutom medlemmarna i Actors Studio West tre av skådespelarna i den ursprungliga San Quentin-uppsättningen: Donald “Twin“ James, Reginald “Happy” Wilson och J B Wells, det vill säga Vladimir, Estragon och Lucky. Alla tre en gång dömda att tillbringa resten av sina liv i fängelse, men nyligen frigivna efter 29–33 år. Spoon Jackson, som spelade Pozzo väntar fortfarande på sin frigivning.

kr bild 1_1100
Happy, Bo, Twin och J. B

J B Wells berättar om sitt liv på San Quentin, och Twin och Happy om sina uppväxter i den gängdominerade stadsdelen Watts och de händelser som ledde fram till att de tillbringat större delen av sina liv i fängelse. De berättar om hur teaterprojektet påverkat dem, hur de genom att gestalta sina rollfigurer och lyssna på varandra hittade nyckeln till vad som format deras identiteter. Samuels Becketts pjäs gav dem de avgörande ledtrådarna.

Föreställningen får stående ovationer av medlemmarna i Actors Studio, applåderna vill inte ta slut.

Dagen efter spelas pjäsen i en gymnastiksal i Jordan Downs, Watts, det område präglat av arbetslöshet, fattigdom och grov kriminalitet, där skådespelarna Twin och Happy växte upp. Inför deras vänner, grannar och familjer framför Jan Jönson sin monolog i en förkortad version. Publiken gråter, skrattar och lär känna Samuel Beckett. Efter föreställningen vittnar Twin och Happy om hur dramat påverkat dem att lämna den destruktiva livsstil som frodas även i fängelsemiljön – och hur projektet bidragit till att de frigivits i förtid. Happy berättar också om hur det var att växa upp utan pappa i ett samhälle där rättssystemet lämnat walk over och där gänget Grape Cribs tagit över som förebild.

Vid 16 års ålder – när Happy begick det brott som han åkte in för – var han redan en person att räkna med i den kriminella hierarkin. Och med den identiteten fortsatte han att straffa ut sig från olika anstalter tills han hamnade på San Quentin, den kanske farligaste platsen av alla. Happy berättar hur han som närmast illitterat började motläsa pjäsen med sin kompis Twin när de båda arbetade i tvätteriet. Under arbetet växte insikten om att ett annat liv var möjligt – och i den processen, påpekar han, fick han stöd av sina medintagna.

Twin avslutar med ta upp den aktuella helgonförklaringen i Rom av två ex-påvar och påpekar att de har glömt Jan Jönson. Publiken jublar.

Föreställningarna har producerats av New York-baserade skådespelerskan och producenten Bo Corre, med stöd från svenska kulturmyndigheter och Barbro Osher Pro Suecia Foundation. Projektet dokumenteras nu av producenten Håkan Bjerking tillsammans med regissören Staffan Julén. Tanken är att vi ska få följa Twins och Happys resa ut i friheten. Den filmen ser jag fram emot.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.