Paris förvandling från myllrande kulturmetropol till spökstad

kl. av |

Njuter just nu av skymning i Svenska institutets trädgård i Paris och lyssnar på några ensamma kyrkklockor som slår. Det är i övrigt alldeles tyst på gatan, som vanligtvis pulserar av liv så här dags. Det är surrealistiskt att följa förvandlingen steg för steg när Paris gradvis stänger ner. Vi är alla satta i karantän i 15 dagar, efter president Macrons stränga tal till nationen häromkvällen. “Nous sommes en guerre” upprepade han gång på gång, “vi befinner oss i krig”, medan han uppmanade franska folket att ta situationen på allvar, att hålla sig hemma, skydda de gamla och endast lämna sina hem för att gå till läkare, apotek och att inhandla förnödenheter. Vi måste alla ha med oss en särskild blankett om vi ska gå ut. Och vi måste hålla oss minst en meter från varandra. Som extra bonus, tillåts vi även rasta hunden eller “sporta” ensamma, men bara i vårt närmaste kvarter. Parker och offentliga platser är stängda. 100 000 poliser är ute och kontrollerar att vi följer order. Kollektivtrafiken fungerar fortfarande för dem som har arbeten som måste utföras med särskilda intyg. I övrigt rekommenderas vi att inte använda kollektivtrafik, att inte resa över huvudtaget under 30 dagar. Karantänen var väntad. De femton dagarna var en lättnad, jämfört med de 45 dagar som förutspåddes. Vi får väl se vad som kommer sedan. Nedsläckningen har skett på kort tid. Extra sorgligt att se hur restauranger, barer och caféer, som över en natt fick stänga, stod och delade ut frukt och grönsaker gratis på gatan i måndags. Karantänen inträffade tisdag kl 12.00. Dessförinnan shoppade alla hysteriskt och många kastade sig ut till sina lantställen för att slippa bli inlåsta i trånga Paris-lägenheter. Precis som i Sverige länsades hyllorna på toalettpapper, pasta och potatis. De ekonomiska konsekvenserna vågar man inte ens tänka på, och det är förstås de längst ned på stegen som drabbas hårdast och snabbast.

Macron i sitt allvarliga tal till Nationen “Nous sommes en guerre”.

Bilden av Paris är just myllrande folkliv, gatukaféer och ett oändligt utbud av kultur i alla former. Det var först när Louvren skulle stängas för ett par veckor sedan, som allvaret verkligen gick upp för oss. Världens mest besökta museum med sina 8 miljoner om år. Sedan kom mötesrestriktionerna, först gräns vid 5000, sedan 1000, 100 och till sist 15 personer. Festivaler, mässor, utställningar, vernissager ställdes in. Brevlådan fylldes av avbokningar. När vi besökte kulturministeriet häromveckan anade de redan vad som var på gång. Till och med Frankrikes kulturminister, Franck Riester, har testats positiv till Corona-viruset , liksom flera andra som mötts i Nationalförsamlingen, men uppges må bra efter omständigheterna. Den stora Cannes-festivalen i maj har just skjutits upp. Nu börjar social media fyllas av tips om hur man kan göra virtuella besök, Louvren har tonsatt sin visning med mystisk musik till exempel. Kulturnytt i P1 igår hade en intressant analys om olika sätt som Louvren använt för att höja den virtuella upplevelsen, med kända youtubers, konstnärer och iscensättningar som man aldrig kan få uppleva annars. Jag återkommer i ett nytt blogginlägg om tips om hur man kan besöka Paris-institutionerna på nya sätt.

För oss på Svenska institutet i Paris har det förstås inneburit avbokning av all vår publika programverksamhet, åtminstone till mitten av april. Det är med sorg i hjärtat vi satt upp skylten “Stängt pga Covid-19” på dörren. Hôtel de Marie som ska sjuda av liv alla dagar och kvällar, med publika program, 100 000 besökare, 260 ivriga studerande av svenska varje vecka kvällar och lördagar, 40 000 besökare till caféet. Nu allt stängt. Och dagen efter presidentens tal blev det brått för alla på kontoret att packa med sig sina datorer och pinaler och planera för individuella karantän-vistelser. Gästerna i våra gästbostäder kastade sig iväg med första flyg tillbaka till Sverige. Anna på caféet försökte rädda vad som räddas kunde. Målarna som renoverade efter Peter Johanssons utställning fick lämna mitt i arbetet. Min man och hunden flydde med dotter till hennes familjs lantställe utanför Paris. Och genast ekade rummen tomma och tysta, både i privatbostaden och på kontoret. I dag samlades medarbetarna till ett enhetsmöte via Zoom, och det blev en påtagligt positiv, solidarisk och fin stämning. Alla månade om varandra, så viktigt att få en kontakt. Nu ska vi checka in varje morgon klockan 10 med varandra i bild, för att hålla moralen uppe. Någonstans mitt i denna overkliga period i vår historia, med oanade konsekvenser, lär vi oss nya sätt att umgås. Klockan åtta på kvällen slår vi upp våra fönster och applåderar för alla sjuka och dem som vårdar. Förhoppningsvis blir vi lite mera rädda om varandra och får en fördjupad känsla av vad som betyder mest i livet. Att detta sedan bara är en för-övning för vad som kan komma i framtiden, svindlar samtidigt till i tanken då och då.

Men just i detta nu kan jag inte klaga för egen del. Att sitta i karantän i ett rymligt stadspalats från 1500-talet, med två kollegor i huset, några spöken och tillgång till trädgård och luft, är ett oerhört privilegium. Det ska nog gå. 

Bilden nedan är fotad av Anna Börjesson.
Övriga bilder är fotade av Ewa Kumlin.

Sämre kontorsmiljö kan man ha i karantän.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *