Peking, äntligen!

Peking, äntligen!

Egentligen var mitt startdatum den 1 februari som kulturråd vid ambassaden i Peking, men utresan sköts upp en månad på grund av Covid-19 epidemin. Under tiden fick jag tillfälle att bekanta mig med såväl kollegor på Kulturdepartementet som nyckelaktörer i det svenska kulturlivet. Efter drygt tjugo möten, varav två med min företrädare Mathias Lafolie, stod det klart att de kulturella relationerna mellan Sverige och Kina har lika många upptrampade vägar att återvända till som nya spår att finna och lägga ut.

Bara för att nämna några förestående projekt så planeras två antologier i litteratur och dramatik; Romeo & Julia Kören planerar att återvända till Shanghai senare i år, medan GöteborgsOperans Dankompani planerar en turné till fyra kinesiska städer; Östasiatiska museet förbereder ett par utställningar i Peking; Västra Götalandsregionen har flera projekt i sin linda, bland annat mellan porslinsstäderna Lidköping och Jingdezhen; ett översättningsprojekt kommer att etableras mellan svenska och mongoliska poeter i Ulan Bator. Och så etableras relationer inom vinteridrott i särskilda grenar och med återkommande besök av Svenska Olympiska Kommittén inför vinter-OS i Peking 2022.

Den 1 mars blev det så dags att resa och jag var en av få passagerare utan munskydd på det knappt halvfulla Air China-planet. De var slutsålda på Arlanda. På flygplatsen i Peking fick jag tag i ett munskydd, som jag sedan dess har burit i offentliga miljöer. Läget är spänt i huvudstaden; man tar febern på alla som går in i sina bostadskvarter, många affärer tillåter endast ett begränsat antal kunder, resten köar ute på trottoarer med en meters avstånd mellan sig och i restauranger tillåts bara sällskap om max tre personer vid varje bord.

Kulturlivet har praktiskt taget stannat av på grund av coronavirusets spridning. Från kinesiskt håll kommer indikationer på att alla publika kulturevenemang får vänta till sommaren, men sanningen är att de flesta vårprojekt håller på att skjutas upp till hösten – för att vara på den säkra sidan av epidemin. Detta kommer också att bli fallet med de flesta projekt som jag och min kollega (Kultur- och presshandläggare) Maja Boellke sysslar med. Så redan efter en vecka på jobbet står det klart att det blir ett speciellt år, detta råttans år, 2020 i Kina. ”Man man lai” (慢慢来), som Maja uttryckte saken på mandarin (ungefär ”sakta men säkert” på svenska).

I väntans tider kommer verksamhetsplaneringen och nätverkandet intensifieras. En viss emfas kommer att läggas på Mongoliet, som hittills har förskonats från virusepidemin och som tillhör verksamhetsområdet i och med att vår ambassadör i Kina är sidoackrediterad till landet. Utöver det ovan nämnda poesiprojektet, så har Mongoliet bland annat visat stort intresse för svensk barnlitteratur för sina skolor och bibliotek.

Kina är ett land av kontinentala dimensioner vars geografiska delar, internationella storstäder, etniska folkgrupper, kulturella traditioner och variationer och aktuella händelseutvecklingar är mer eller mindre mottagliga för utbyten och samverkan med svensk kultur. Utöver projekt med framskridna planer så kommer det nu att ges tid för reflektion och frågor. Kan hundraårsjubileet av Johan Gunnar Anderssons utgrävningar och upptäckt av Peking-människan bana väg för nya bilaterala initiativ inom kultur och utbildning? Hur mycket har vi egentligen gemensamt med de kulturhistoriska traditionerna inom buddhism, taoism och konfucianism? (Ganska mycket tror jag.) Mer specifika frågor: Hur kan vi få igång ett nytt residensprogram för svenska konstnärer i Peking? Hur vore det att föra samman evenkiska kulturutövare från taigan i Inre mongoliet med samiska motsvarigheter? Finns det gemensamma kontaktytor i våra länders digitala spelkulturer? Vilka utrymmen finns för vår samtida konceptuella koreografi och vår nycirkus? Vilken resonans finns för vår körsång? Vilken idrottslig expertis utöver curling och hockey kan vi bistå med inför OS 2022? Vore det möjligt att starta en kampanj för – eller till och med ett utbyte med – de konstnärer vars verksamhet har försatts i karantän i epidemins epicentrum i Wuhan och Hubei-provinsen? Alltså när vi får komma samman igen.

De kulturdiplomatiska frågorna är många i coronavirusets tider och de pockar på svar i form av dialog och samverkan – precis som kampen mot själva epidemin.

Jag fick förresten också mitt kinesiska namn under den första veckan:

欧汉询 (uttalas Ou Hanxun)