Rapport från andra sidan pandemin

Samtidigt som större delen av världen nu går in i de svåraste faserna av Covid-19 pandemin, så är Kina på god väg att ta sig ur det epidemiska förloppet. Men med oro för att få tillbaka smittspridningen från individer som kommer eller återvänder till Kina från andra länder är de territoriella och sociala restriktionerna nästan lika starka idag som när epidemin etablerades i landet. Bostadskvarter är fortfarande stängda för gäster; i offentliga byggnader och butiker ställs man inför kameror som mäter ens temperatur; dessutom måste man registrera sina uppgifter via appar för att få tillträde till särskilda platser och klargöra vart man har befunnit sig de senaste två veckorna. Som svensk har jag stött på oöverstigliga hinder med att checka in på hotell och vandra i bergen norr om Peking.

KAMPEN OM FÖRHÅLLNINGSSÄTTEN

I en värld som fordrar samverkan har rapporteringen om pandemin nationaliserats i sociala och andra medier där fakta tillåts mixas med – bokstavligen – viral ryktesspridning. Kina använder en intensiv hälsodiplomati för att framföra sitt förhållningssätt och främja sin roll i den globala krisen. I den internationella diskursen märks tydligt hur kulturmönster från enskilda länder utkristalliseras i narrativa utfall. Sverige har hamnat i kritiskt fokus i kinesiska liksom många andra internationella mediedrev, men så länge dödstalen inte eskalerar våldsamt – vilket är fallet i skrivande stund – så är kritiken en aning mer återhållsam.

Som utsänt kulturråd känner man ett behov av att förklara Sveriges förhållningssätt, dvs. att vi kombinerar evidens-baserad medicinsk forskning med tillämpad folkhälsa som bygger på allmän information och individuell frivillighet. I vårt öppna samhälle sker detta i kraft av tysta överenskommelser och ett slags samhällskontrakt som inte nödvändigtvis måste bekräftas och undertecknas dagligdags. Mellan vetenskapen och folkhälsan har vi en folkhälsomyndighet vars ledarskap, precis som varje forskare värd sitt salt, vågar påstå att man kan ha fel i sin epidemiologiska strategi eftersom detta coronavirus är nytt, men att man gör sitt bästa för det allmänna välbefinnandet i enlighet med landets grundvärderingar och livsvanor. I andra länder med andra kulturmönster tillämpas andra typer av prevention och det är viktigt att komma ihåg att olika typer av interventioner kan uppnå samma mål. Sen kan man diskutera hur mycket personlig rörelsefrihet som rimligen bör tillåtas respektive offras i kristider – den kulturella dialogen lär fortsätta efter pandemins avklingande.

EN FÖRSIKTIG ÖPPNING I KINA

Det är helt klart att den allmänna rörelsefriheten har begränsats i alla berörda länder. På många sätt befinner sig Sverige nu i den situation som Kina gjorde i upptaktsfasen av epidemin i slutet av januari, inklusive det nedstängda kulturlivet. Fortfarande är nästan all kulturell verksamhet med sittande publik stängd i Kina, såsom teaterföreställningar, filmvisningar och musikkonserter. Immateriella online-utbud och utställningar med materiella objekt och ett reglerat inflöde av besökare – antingen förinbjudna eller organiserade med social distansering – har däremot delvist gjort comeback. Ett av de nära tvåhundra muséer som har öppnat är Power Station of Art i Shanghai, som slog upp dörrarna i mitten av mars. Men man är ytterst försiktig. Utöver desinficering, ID-kontroll, febertagning och krav på 1,5 meters avstånd mellan besökare så har man ”även förberett tillfälliga karantänområden på varje våning i händelse av akuta situationer”, som en taleskvinna för muséet uttrycker det i en intervju för The Art Newspaper (13 mars 2020).

I den omtalade Konstzon 798 i nordöstra Peking hade ett enda galleri slagit upp dörrarna när jag och min kollega Maja fick komma in i området i slutet av mars. Tang Contemporary Art har en internationell grupputställning med ganska ominösa övertoner, om än inte lika storslagna installationer som normalt associeras med galleriet.

Vi träffar kuratorn Jonas Stampe, som har verkat i Kina i över tio års tid och som idag arbetar på Red Brick Museum, vilket är en relativt stor kulturinstitution som högst sannolikt kommer att klara sig genom krisen. Han är van vid att arbeta hemifrån och har just kommit ut ur en självvald karantän på drygt fyrtio dagar. Stampe, som för övrigt intervjuas av den förbipasserande Sveriges Radio-korrespondenten Björn Djurberg medan vi sitter till bords, beskriver det epidemiska avbrottet som prövande för honom och hans kollegor i området men att han börjar se ljuset i tunneln.

STATLIGA STÖDÅTGÄRDER UNDER CORONA-KRISEN

Tillfälliga hyressänkningar har införts eller planeras i 798-området. Det finns även bidrag och banklån med låg ränta att söka på nationell liksom provinsiell nivå. Det kinesiska kultur- och turistministeriet redogör på sin hemsida för åtskilliga sätt som kreativa näringar kan söka stöd för att upprätthålla eller klara sina verksamheter. Utöver rekommendationer för lansering av digitala resurser såsom nätbaserade bibliotek, muséer och teatrar så erbjuds ekonomiska incitament. I Peking erbjuds från statligt håll ett par dussin tillvägagångssätt för kultursektorn att söka stöd; ökning av bankkrediter till små och medelstora kulturföretag, inrättande av en riskkompensationsfond och andra mekanismer för tillfällig finansiering av verksamheter. Man vill även påskynda inrättandet av en kulturutvecklingsfond i huvudstaden och stärka den politiska samordningen för kulturellt och ekonomiskt samarbete, osv.

AKUT ORO I KONSTVÄRLDEN

Under detta övergripande stimulanspaket råder det dock en djup oro i konstvärlden. The Art Newspaper redovisade nyligen en undersökning som visade på skillnaderna mellan anställda vid statliga kulturinstitutioner och frilansare vars verksamhet hänger på sponsorer och biljettintäkter:

According to a recent online survey carried out by a group of 20 art organisations and art media in China from 5 February to 11 February, 90.9% of the 514 respondents in the visual arts industry report that if the current situation continues, their organisations or their careers as freelancers of various kinds will not last for six months. Additionally, 73.8% report that they are only able to support themselves in the current circumstances for less than three months. The support that they say they need the most is “tax reduction” (70%) and “payment, water and electricity and rent subsidies” (67.5%). (The Art Newspaper, 4 mars 2020)

Någon gång senare i vår väntas de så kallade ”två mötena” (liang hui) äga rum, dvs. Kinesiska folkets politiskt rådgivande konferens samt Nationella folkkongressen, i Folkets stora sal vid Himmelska fridens torg. Efter dessa möten fastställs framtida riktlinjer för kulturvärlden. Vid Danish Culture Centre bekräftar Eric Messerschmidt och Bo Östergaard att det är först då 798 kan närma sig en normal verksamhet igen och deras eget galleri kan ta emot allmänheten. Under tiden ägnar sig danskarna åt exempelvis projekt för barn och ungdomar på nätet, bland annat gentemot den hårt drabbade Hubei-provinsen i centrala Kina. Senare i höst planeras ett samarbete mellan deras kulturcentrum och de nordiska ambassaderna, som det finns anledning att återkomma till i en senare blogg.

BÖRJAN PÅ SLUTET

Även om Kina nu går in i slutskedet av sin del av Covid-19 pandemin så kommer förmodligen många nationella och sociala restriktioner bestå så länge andra delar av världen är drabbade. När den globala krisen så småningom analyseras och utvärderas med retrospektiva argument så lär epidemins kulturella återverkningar tillhöra de mest centrala narrativen. Kommer den sociala distanseringen bland oss fortsätta? Kommer min feber mätas? Mina rörelsemönster? Mina sociala och kulturella vanor?

Som kulturråd i Kina blir det min uppgift att i den närmaste framtiden rapportera hem från ett land som gradvis öppnar upp sitt kulturliv igen och meddela hur denna process utvecklas och om vi eventuellt kan dra lärdom av den i Sverige. Det blir viktigt att rapportera om konstnärer och institutioner som klarar sig igenom krisen liksom de som inte gör det. Under tiden som projekt skjuts fram till det tredje och fjärde kvartalet så gäller det också att söka bilaterala och internationella kontaktytor i själva epidemins kreativa möjligheter, inte bara i form av nätbaserad delning och samverkan utan även i fråga om pandemins återverkningar på konst- och kulturlivet. Bakom mediernas kamp om narrativa tolkningsföreträden gällande enskilda länders förhållningssätt till virussmittan finns djupare och mer gemensamma kulturella, patologiska och morbida erfarenheter att utforska i koreografiska, performativa, musikaliska, filmiska, litterära, poetiska, bild- och installationsbaserade gestaltningar.