Samtal om scenkonst med Monique Martin

kl. av | Taggar: , , , , , , , ,

Harlem Stage i New York har under många år varit en viktig samarbetspart till Sveriges ambassad i Washington DC och generalkonsulatet i New York. Senast samverkade vi kring scenföreställningen ”A Drop of Midnight” av och med Jason ”Timbuktu” Diakité baserad på hans självbiografi. Harlem Stage fick tyvärr ställa in produktionen under pågående repetitioner i mars och satsa på digitala visningar. Även Tyst teater från Riksteatern och Teater TITTUT var inbjudna till USA under 2020, något som vi också har flyttat fram. Förhoppningsvis kan vi återuppta dessa samarbeten under 2021.

TeaterAlliansen tog för en tid sedan tempen på scenkonsten i världen. Precis som på många andra platser, har teatrar i USA genomfört stora personalnedskärningar och omorganisationer under pandemin. Enligt Monique Martin, tidigare programchef på Harlem Stage har pandemin även fört med sig att brister i branschen blivit synliga. En av dessa är bristen på representation. Stödet för Black Lives Matter var stort under sommaren 2020, och många institutioner har fördömt systematisk rasism och uttalat sitt engagemang för ökad representation i sina verksamheter. Visserligen tar många producenter och regissörer ansvar att tänka mångfald, menar Monique, men mångfald måste även gälla sammansättning i ledningsgrupper och styrelser, och vilken publik man vill nå.

Monique Martin säger att den pågående krisen och den kritiska självrannsakan även innebär en (viss) möjlighet. Vill vi verkligen gå tillbaka till det ”normala”, eller ska vi försöka ändra på det som inte fungerat?

Monique Martin är scenkonstproducent, bosatt i New York.

Monique Martin har lämnat Harlem Stage och arbetar nu som frilansproducent. Förutom att undersöka möjligheterna för en framtida cirkusfestival i New York, tittar hon närmare på hur filantropin fungerar i USA. En mycket liten del av konst och kultur i USA finansieras med offentliga medel, och därmed kommer en stor del av teatrarnas finansiering från biljettintäkter och från donationer från enskilda individer, stiftelser och företag, vilket stimuleras av att sponsring och donationer till kultur är avdragsgillt. Monique menar att det privata givandet ofta bygger på ett västerländskt synsätt som premierar byggnader, inte människor. Nu finns det en unik möjlighet att utbilda den stora gruppen av nyrika Afroamerikaner som inte tidigare bidragit, men som skulle kunna stödja den lokala teatern om de bara kände till deras positiva inflytande på lokalsamhället.

En annan utmaning som konst- och kulturorganisationer står inför är risken för kompetenstapp. När personal blir uppsagda tar de andra jobb och många kommer inte att återvända till sina tidigare arbetsplatser och yrken. Även detta är, och kommer att vara, en global utmaning.

Helene Larsson Pousette, Washington DC

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *