Upprörda känslor när den brittiska kulturbranschen ställde kulturdepartementet mot väggen

kl. av | Taggar: , ,
Foto: Bankenverband

Gästbloggare: Sofia Lundström, kulturhandläggare vid svenska ambassaden i London.

I förra veckan närvarade ambassaden i London vid ett digitalt möte i parlamentet där företrädare för branschorganisationer inom kultursektorn fick diskutera effekterna av Storbritanniens utträde ur EU med representanter från det brittiska kulturdepartementet, DCMS (Department for Digital, Culture, Media & Sport).

Under sittningen med en av kulturdepartementets ministrar Caroline Dinenage och biträdande direktör Alastair Jones, deltog högt uppsatta chefer från bland annat musikorganisationen Incorporated Society of Musicians och film- och tv-organisationen Production Guild of Great Britain. Samtliga medverkande vittnade om att det nya utträdesavtalet redan har hunnit få förödande konsekvenser. Trots att Storbritannien har etablerade kulturella samarbeten med utomeuropeiska länder sedan tidigare, ser det nya avtalet ut att leda till sällan skådade administrativa och ekonomiska bördor – både från ett europeiskt och ett brittiskt perspektiv.

Det brittiska kulturlivet är överlag hårt drabbat av brexit, men mest upprörd är den internationellt så verksamma musikbranschen. Under sittningen med DCMS framkom det att många klassiska musiker som sedan länge är anställda av europeiska orkestrar tvingats lämna sina jobb på grund av den administrativa svårigheten att ha en anställd från Storbritannien. I somliga jobbannonser från europeiska konserthus, symfoniorkestrar och operahus har till och med EU-pass nu börjat anges som ett anställningsvillkor. I Storbritannien är jobbmöjligheterna för nyexaminerade musiker begränsade, och den traditionella banan är att börja sin karriär i ett EU-land. I nuläget ser denna möjlighet ut att ha minskat avsevärt, och många har redan övervägt att helt byta karriär alternativt ställt sig frågan om de vill vara i första hand brittiska medborgare eller musiker.

En av de frågor som kom upp var turnerande i Europa, som framhölls som ekonomiskt ohållbart i framtiden på grund av den ökade administrativa belastningen som omfattar visumansökningar, tillstånd att resa med instrument, arbetstillstånd och frakt av utrustning. Ytterligare en kostsam och tidskrävande aspekt av att resa som musiker efter brexit, är att det brittiska miljö- och jordbruksdepartementet har bekräftat att samtliga instrument som innehåller något utrotningshotat träslag eller annat kontroversiellt material och som transporteras mellan Storbritannien och EU nu behöver ett detaljerat certifikat där instrumentets samtliga material och beståndsdelar framgår. Detta är praxis för utomeuropeiska länder, men för det stora antal musiker som regelbundet reser mellan Storbritannien och EU kommer detta bli mycket kännbart. I framförallt äldre instrument är utrotningshotade beståndsdelar ofta förekommande; exempelvis har många stråkar en liten platta i elfenben vid spetsen. Att skaffa ett sådant här certifikat är en kostsam och tidskrävande process, då en extern expert ofta behöver anlitas för att ge ett utlåtande.

Att stämningen mellan DCMS och branschföreträdarna var tryckt under sittningen kan sägas vara en underdrift. När DCMS fick frågan om hur involverade de egentligen fått vara under brexitförhandlingarna hade de svårt att ge ett tydligt svar, och flyttade istället snabbt över fokus till EU:s roll. Enligt DCMS beror den nuvarande situationen till stor del på att EU inte varit villiga att förhandla, vilket går tvärtemot EU:s uppgifter. På frågan om huruvida Storbritannien skulle vara villiga att inleda nya samtal med EU svarade DCMS att det är mycket osannolikt. Istället meddelades att bilaterala samtal kommer att föras mellan Storbritannien och separata länder inom EU för att förhoppningsvis nå fram till enklare och billigare kompromisser för framtida kulturella samarbeten och utbyten.

Något som framgick tydligt under den tre timmar långa sittningen med DCMS, var att företrädarna från kulturbranschen är besvikna, arga och kanske framför allt förvirrade. Den information som ges från europeiskt respektive brittiskt håll är i många fall motstridig och har redan hunnit leda till missförstånd, avvisningar vid gränskontroller och grusade drömmar om en internationell karriär. Vad kultursektorn kräver nu är förtydliganden och ett snabbt agerande för att rädda en bransch som i snitt bidrar till den brittiska ekonomin med 13 miljoner pund – per timme.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *