Vad kommer jag att minnas efter fem år i Paris?

kl. av | Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Fem år gick alldeles för snabbt och nu har stunden kommit att försöka sammanfatta min tid som direktör för Svenska institutet i Paris och kulturråd vid svenska ambassaden 2018-2022.

Ett minne vi alla delar från de senaste åren är förstås den pandemi som kom och lamslog oss och slukade hälften av min Paristid. Vårt enda kulturhus i världen i sitt slag, som ska sjuda av liv, stod nu helt tomt. Utan publik, utan café, utan gäster i våra sex residens, utan svensklärare, elever eller medarbetare. En sorglig syn. Det var bara min man och jag, vaktmästaren och en praktikant som bodde där, tillsammans med spöket Hector, uppkallad efter en av de första ägarna av Hôtel de Marle, det gamla 1500-talspalatset där Svenska institutet verkat i femtio år. Och en och annan liten mus. Jag sprang omkring och tände lampor på kvällarna för att det inte skulle se helt dött och inbrottsvänligt ut, med tanke på de värdefulla konstverken från Tessinsamlingarna som finns där. 

Men rådiga som vi människor blir i kris, blev vi snabbt digitala. Arbetsmöten skedde via virtuella kanaler dagarna i ända, tills vi utmattade såg allt i två-dimensionella fyrkanter framemot eftermiddagen. Långt mera tröttande än att mötas i levande livet och vi jobbade snarare mer än mindre. Svensklärarna undervisade sina elever via zoom med framgång och vi kom väldigt nära våra kollegor i Stockholm på Si, kulturdepartementet och kulturrådskollegor runtom i världen. Seminarier kunde hållas med deltagare från hela världen, en lärdom vi tar med oss framgent. 

Det var särskilt svårt för mig, som brukar kalla mig själv för kopplerska och partyprinsessa, att inte kunna knyta nya kontakter alls i Frankrike under den här tiden. Det är stort att få verka som kulturråd just i Frankrike. Frankrike som är kulturens högborg, där kulturen genomsyrar allt ända upp till president Macron, som helst drar de stora penseldragen själv i kulturpolitiken. Paris med sitt rika kulturliv, som vanligtvis öppnar så många dörrar. Frustrerande att jag inte kunde göra det jag är allra bäst på.

Men vi hann i alla fall med några intensiva utåtriktade perioder, innan och efter pandemin. Just nu när jag ska sluta, 2022, känns det som om vi verkligen nått målet att vara ett levande, öppet och inkluderande kulturhus fullt ut. Trots vissa covid-restriktioner initialt, har vi fått en överväldigande publiktillströmning och starkt genomslag i media. Dels artiklar, dels i TV och kalendarier med tips om att man inte får missa att besöka det svenska kulturinstitutet. Det finns många bidragande orsaker, främst våra engagerade medarbetare, som producerat utställningar, konserter och författarkvällar av hög kvalitet i långa banor och lyckats föra ut det till en stor publik. Och svenskeleverna, våra närmaste ambassadörer. Men också vårt nya café, Fika, som öppnade officiellt i september, med ringlande köer, varmt mottagande och bästa kanelbullarna i stan. Gästerna är tillbaka i residensen med sina varierade fransk-svenska projekt, och våra svenskkurser fylls snabbt till brädden av ca 250 vuxna franska män och kvinnor som väljer att lära sig vårt språk och om Sverige på kvällar och helger. Något som förvånar alla svenskar. 

Tre större utställningar i år av helt olika karaktär har fyllt lokalerna. Först ut den lekfulle och klurige fotografen Erik Johansson, “Les idées viennent la nuit” som med ett barns omedelbara glädje förmedlade sina kunskaper och tekniskt imponerande bildkompositioner och väckte beundran hos alla generationer. Sedan avslutningsvis en annan hantverksmässig och fyndig konstnär och animationsfilmare i en mörkare tonart, den geniala Niki Lindroth von Bahr, som också generöst delar med sig av ”the making of” i modeller, artefakter och videos om tillkomsten. Här är ensamhet, utsatthet och livets vardagsironi närvarande i form av animerade fabler med humor och sorg. Över sommaren samlades sex vävande textilkonstnärer från olika delar av världen i utställningen ”Longing”. Idén föddes i kölvattnet av pandemin där konstnärerna under ett år umgåtts via zoom under ledning av Marcia Harvey Isaksson, Fiberspace Gallery. Längtan efter det taktila och de ursprungliga teknikerna som vävning ledde till utställningen, som spann trådar kors och tvärs mellan olika kulturer och även inkluderade en gigantisk och färggrann vävarateljé i institutets trädgård under sommaren, där allmänheten deltog. 

Något jag tar med mig och är stolt över att vi hann göra under min tid, är de årliga design- mode- och arkitektursatsningarna, som jag drivit direkt och konkret, tack vare mina tidigare kontakter efter många år på Svensk Form. Sista årets tema var Swedish Secrets, där hemligheten bakom varje företags och formgivares produkter kan sammanfattas i hållbarhet, cirkulära processer och genomtänkt produktion. Projektet har genomförts inom ramen för förra regeringens exportfrämjandesatsning, Designprogrammet, Swedish Design Movement, lett av Si  och branschorganisationerna. Ett 60-tal företag, designer, organisationer, studenter och varumärken deltog under september i år. Hoppas att projektet kan fortsätta leva, även om ”Designprogrammet” nu lagts ned. Samtidigt kan vi konstatera i utvärderingar och det fördjupade  samarbetet med Paris Design Week och andra franska aktörer, att SI Paris verkligen befästs som en självklar arena för de kreativa näringarna.

Bland de mera påtagliga och bestående resultaten, är förstås upprustningen av de sex gästbostäderna 2019, Hem x 6, som bebos av ett hundratal konstnärliga utövare och forskare varje år, där svenska möbelföretag utsåg varsin inredningsdesigner, och skapade en egen berättelse i varje rum. De publika lokalerna renoverades 2018 och i år är det kontoren och direktörsbostaden som fått sin välbehövliga upprustning. Att besökarna nu kan möta samtida svensk design överallt denna unika franska kulturhistoriska kontext blir en fin symbol för våra relationer.

Ett annat bestående verk är vänskapsboken ”Amitié – en kärlekshistoria”, en dittills oskriven berättelse, som vi passade på att ta fram under Si Paris 50-årsjubileum 2021. För att få ett tilltalande och lättsamt anslag anlitade vi en välrenommerad trio, Bo Madestrand, redaktör, Pompe Hedengren, grafisk formgivare och Stina Wirsén, illustratör. Tack vare stöd från flera stiftelser och organisationer som SWEA international, kunde vi ge ut den på tre språk; svenska, franska och engelska, rikt illustrerad och med hög kvalitet. Den finns att köpa hos bokförlaget Arvinius för den som är nyfiken både på husets historia och hur ett svenskt kulturinstitut valt att profilera sig under 50 år. Vissa teman återkommer ständigt, som miljön, jämställdhet barnen och naturen. I arbetet med boken kunde vi samla in mängder med okänt och spritt material, nu del av vårt immateriella kulturarkiv. Boken är bara ett axplock, men kommer att överleva oss alla. Lanseringen firades under festliga former med Kronprinsessan Victoria på plats.

Någon frågade mig om det är något tillfälle eller ögonblick jag minns särskilt. Det är svårt, det finns så många. Men mitt spontana svar blir då utställningen ”Théraphie Nationale” med konstnären Peter Johansson, som fyllde hela huset både ute och inne. Falukorvstapeter klädde väggarna, de gamla konstverken i Tessinsalen fick en ny inramning genom konstnärens blick, och ute i trädgården stod ett rött hus utan fönster och dörrar och snurrande runt sin egen axel med titeln ”Familjeterapi”. Att välja en så provokativ konstnär, med känsliga teman som nationell identitet och explicita fotografier, om än med ett humoristiskt anslag, väckte viss oro bland mina uppdragsgivare. Men alla kunde andas ut. Det togs emot med stora famnen av den franska publiken, som inte så lätt låter sig chockas. Såväl korvarna, som gäckandet med de egna turistsymbolerna, hatkärleken till ursprunget och konstnärens barndomstrauma fick gensvar. Glad att jag vågade. 

Till sista några av mina käpphästar, som handlar om värdskap och tron på att det händer märkvärdiga saker när man ger människor gynnsamma tillfällen till att träffas socialt. Det låter banalt, men det är i mellanrummen det händer. Efter vernissagen, efter seminariet, konserten, när hyresgästerna träffas sinsemellan och berättar om sina projekt över ett glas vin… Nya idéer och samarbeten föds. Det kan vara hur enkelt som helst. Att vara direktör för SI Paris innebär att man både bor och arbetar i direktörsbostaden högst upp i huset, en plikt och ett privilegium. Man är endera på kommandobryggan, endera i källaren eller i köket. Under mina många år utomlands, som gift med en diplomat, och med omfattande representation, vet jag hur mycket det betyder att sammanföra människor. Det har passat oss perfekt att bo i huset och att välkomna mängder av gäster i små och stora format. Och genom våra internationella erfarenheter, har vi kommit till insikt om, att är det de kulturella relationerna och rötterna vi varit med om att plantera, som fortsätter år efter år – medan vi diplomater kommer och går.

Men alla vi som arbetar i vår publika mötesplats, får aldrig glömma att vi är ständiga värdar. Det betyder så mycket hur vi bemöter besökarna, från hantverkare och svenskstuderande till ministrar och kronprinsessor. Första intrycket, bidrar till hur vi – och i förlängningen Sverige – uppfattas. Allt handlar om människor. Människorna som verkat i huset genom alla år och  funktioner, det är de som har gjort skillnaden. Och det är dem jag minns mest av allt. Att Sverige har detta unika kulturhus, just i Paris, mitt i Europa, i den utmanande tid vi lever i, är kanske viktigare än någonsin. 

Vill avsluta på ett personligt plan, med att säga hur tacksam jag är att jag fått arbeta i Paris, med fantastiska medarbetare och mitt drömjobb som jag velat ha i hela mitt liv. Jag började mitt professionella liv som 22-årig på svenska ambassaden i Paris, och hängde ofta på Centre Culturel Suédois, som det hette då, beundrade utställningar, låg på gräsmattan i trädgården och lyssnade poesi sonore-kvällar och upplevde konstnärsmingel hos dåvarande chefsparet Bergquist uppe i deras bostad. Det var också på ambassaden i Paris, som jag mötte min man sedan 45 år, Krister Kumlin, som jag  sedan följt runt världen. Jag sökte jobbet tre gånger, innan jag slutligen fick det och lyckan att avsluta mitt officiella professionella liv där jag en gång började, i Paris. Denna gång med Krister som medföljande.

Den 13 januari 2023 kommer jag till SI i Stockholm på Trikåfabriken (och på zoom), och berättar om erfarenheterna från Paris och då får ni även träffa min efterträdare Sara Arrhenius.

Avslutar med några bilder från allra sista dagarnas avtackningar för er som orkat läsa så här långt.

STORT TACK TILL ALLA MEDARBETARE, KOLLEGOR OCH UPPDRAGSGIVARE Svenska institutet, Kulturdepartementet och Svenska ambassaden i Frankrike och hela lokala Team Sweden.

Medarbetarna hade ordnat eget avsked, och några klädde ut sig till Krister, och resten till till mig – Underbart!
Som avskedspresent fick jag bland annat ett förkläde (såsom de är vana att se mig) med Eiffeltornet och ett underbart fotoalbum från alla åren + presentkort på Cordon Bleu i Stockholm! Lyx!
Min chef, generaldirektören för Svenska institutet, Madeleine Sjöstedt kom ner på min officiella avtackning
Ambassadör Håkan Åkesson med vänner och kollegor från ambassaden, liksom min förre kulurrådskollega från Bryssel, Mikael Schultz, numera Unesco
Att kulturella relationer består över tid, märks här med designvänner både från Tokyo, Paris och London som kommit för att fira.
Allra sista bilden av det älskade institutet i Paris, strax innan avfärd
Caféet Fika har juldekorerat och haft julmarknad, lussetåg och barnateljéer med pepparkakor…
Sista, sista huttrande hejdå till några av kollegorna i vintersol, med taxin som väntar för att ta oss till flygplatsen
Och så tårta med kollegorna i Stockholm vid hemkomsten! Tack än en gång alla härliga kollegor!

6 responses to “Vad kommer jag att minnas efter fem år i Paris?

  1. Ewa, du har varit ett fantastiskt kulturråd och chef för Svenska institutet i Paris! Är så glad att jag fick dig som kollega under mina år i London. Du är en sann inspirationskälla med all din kunskap, energi och entusiasm. Snart ses vi i Stockholm!

  2. Ewa,
    Så länge sedan vi först sågs i New York. Såklart har vi mötts sedan dess. Läst med stor behållning din skildring av åren i Paris. Så fint att du kom dit och för allt du gjort där.
    Och på andra håll i världen på din väg dit.

  3. Fantastiska Ewa, vilken underbar final på ditt fenomenala arbete med att skapa relationer för Sverige och svenska konstnärer runtom i världen. Du är absolut unik och en inspiration för så många av oss! ❤️

  4. Hej kära Ewa. Så fint du skildrar din tid i Paris, allt du initierat, allt du upplevt. Och så roligt att vi fick tillfälle att träffas där ett par gånger. Ser fram emot ett återseende i Stockholm.

  5. Vilken härlig tid i Paris och så mycket bra program och aktiviteter trots avbrott pga pandemin! Grattis! Jag hade glädjen att bo på SI gästbostaden i en månad i april 2018! Fantastisk inspirerande och givande arbetsperiod hade jag där! Så fint erbjudande för oss kulturarbetare att få möjlighet att hyra gästbostad under en kort arbetsperiod i Paris! Tack för det!
    Lycka till framöver med nya inspirerande projekt!

  6. Så kul att läsa. Du är verkligen beundransvärd med all din entusiasm.
    Lycka till med allt du har kvar!
    Vi ses kanske i Stockholms-vimlet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.