Tvärvetenskap, multimedia, samverkande, plattformsoberoende, genre – ospecifik! Termer att använda för att både känna igen och stimulera kulturaktiviteter som inte låter sig sorteras in i ett bestämt fack. Man skulle kunna säga att nittonhundratalets kulturproduktion i sin historia visar på oupphörliga försök av konstnärer att bryta sig ut ur givna fackbegränsningar för att kunna röra sig mera gränsöverskridande i sitt konstnärliga arbete. Men hur öppna teoretiker, konstnärer och praktiker än må vara, liksom hur ofta institutioner, museer, den akademiska världen, utbildningar och även journalistik än försöker att på samma sätt vara öppna, så tycks ändå traditionella gränser och begränsningar för det mesta bita sig fast eller återetableras.
Pera Museum, ett privatägt museum mitt i Istanbul, är en intressant hybrid. Deras samling är en märkvärdig blandning av fint potpurri av turkiskt porslin, ett stort antal orientaliska verk och en egen avdelning för historiska föremål om olika mått och vikter! Museet har även ett gediget filmprogram som täcker alla olika slags teman, inklusive experimentell film. Man kommer också snart att visa en svensk filmserie. Med denna mix är det kanske inte så förvånande att deras senaste utställning är med nordiskt glaskonst med titeln Aurora. Utställningen är den första stora presentationen av glaskonst från Norden där 24 ledande svenska, danska, norska, finska och isländska konstnärer medverkar. Utbudet av verk är omfattande med en provocerande installation av Åsa Jungnelius, ett konceptuellt verk av Fredrik Nielsen med hans telefonnummer och e-postadress som visas upprepade gånger över väggarna, ett multimediaverk av Benjamin Slotteröy med en fantastisk glas-dammsugare inklusive film av konstnären där han dammsuger landskapen i sin barndom. Veteranerna Bertil Vallien med sina mystiska världar och Ulrica Hydman-Vallien finns även de på plats. Ytterligare en del av glasutställningen kan man se på Camhane, ett glaskonstgalleri i området av Balat.
(http://en.peramuzesi.org.tr, http://www.camhane.com)
En kort promenad från Pera museum nedför huvudgatan Istiklal Caddesi kommer man till området Şişhane. Det är en intressant stadsdel, hem för både ett stort antal lamp- och elmonterings butiker, konstnärsateljéer och som så många delar av Istanbul ett område som hotas av gentrifiering samt som överallt i Istanbul med pågående hotellkonstruktioner. Här hittar man även Galata Perform, en liten teater inrymt i en vanlig lägenhet. Utrymmet i sig är mycket litet och föreställningarna äger rum både i ett litet vardagsrum med några upphöjda säten samt i köket som kanske en gång var både sovrum och allt i ett. Teatern har varit igång sedan 2003 och har blivit till en viktig plats för nyskapande teater i Istanbul. Utöver sina regelbundna och ofta utsålda föreställningar har teatern en rad olika projekt vad gäller skrivande, regi, skådespeleri. Man erbjuder också kurser för skådespelare, regissörer och dramatiker. Tidigare studenter återkommer med nya pjäser och performanceverk. Galata Perform förefaller verkligen ha skapat sig en egen plats för angelägen och nyskapande teater.
(http://galataperform.com)
Ett annat bra exempel på uttryck för tvärvetenskapligt tänkande är gruppen ”Herkes icin Mimarlik” eller ”Arkitektur för Alla”. De är en grupp som arbetar utanför de traditionella begreppen av en enda begränsad disciplin. Gruppens sextiotal medlemmar omfattas av arkitekter som arbetar mot ett mål om social förändring men även av en rad andra yrkesgrupper där alla deltar frivilligt. Ett av gruppens projekt innefattar exempelvis ett försök att rädda en av de mycket få oberoende biograferna i Istanbul som hotas av nedläggning, de har utbildningsprogram för barn. Gruppen arbetar med lokala myndigheter i ett antal städer i Turkiet för att finna nya gemensamma användningsområden för övergivna offentliga skolor. De har också dokumenterat den arkitektur som uppstod under Gezi-protesterna förra sommaren i centrala Istanbul. Deras arbete och engagemang är inspirerande. Trots att gruppen endast verkat en relativt kort tid är antalet och omfattningen av deras projekt imponerande.
(se http://herkesicinmimarlik.org)
Studio X är en fantastisk idé som skapats av The Graduate School of Architecture, Planning and Preservation vid Colombia Universitetet i New York. Bestående av ett nätverk av ”urbana laboratorier” i väl utvalda städer runt om i världen som Mumbai, Peking, Rio de Janeiro och Istanbul, med ytterligare labb i Amman, Sao Paulo och Tokyo. Syftet är att skapa en global tankesmedja kring frågor relaterade till den moderna staden och att arbeta gränsöverskridande inom olika ämnen såsom arkitektur, konst, miljöfrågor, design och stadsplanering. Studio X i Istanbul fungerar som en utställningslokal och ett forum för föreläsningar och seminarier. De har även kurser för barn. Hälften av budgeten kommer från universitetet och resten från privata sponsorer. Man publicerar texter och planerar ambitiösa utställningar. Deras senaste utställning heter ”Cemetery of Architects”, av den turkiska konstnären Tayfun Serttaş, med medföljande bok ”Trilogy of the deserted City”. Huvuddelen av utställningen är en katalogisering av arkitektoniska namninskrifter från byggnader i Istanbul som visar på de många olika arkitekter som hjälpt till att bygga den moderna staden, inskrifter på franska, grekiska, ottomansk turkiska, armeniska och även latin! En sak som imponerar med Studio X är hur de kombinerar utställningar och debatt parallellt med egen kommersiell arkitekturpraktik, vilket gör det hela relevant såväl på ett rent praktiskt plan som på ett teoretiskt avancerat.
(http://www.arch. columbia.edu/studio-x-global/locations/studio-x-istanbul)
Den brittiska konstnären Peter Blake, känd både för sitt kommersiella arbete och för sitt måleri, har ofta fått frågan om han ser sig själv som konstnär eller designer. Hans svar visar möjligtvis på ett högst öppet förhållningssätt vad gäller synen på det egna konstutövandet. Han menar helt enkelt att frågan, om det verkligen överhuvudtaget är en fråga, inte är en fråga som han någonsin skulle kunna svara på. Snarare menar han att det är upp till andra att avgöra saken. Det kanske är något i linje med det som händer i det mycket specifika och ofta knepiga tillståndet i turkisk kulturpolitik. När kulturen hotas eller begränsas uppstår kanske ett vidare, ett mer generöst, tänkande som kanske också för samman likasinnade. Gezi-demonstrationerna framträder som ett typexempel. Människor från olika områden kom samman och använde gemensamt sin kollektiva kreativa kapacitet. Detta har genererat en öppenhet för samarbeten och utbyten. Att verka över olika gränser, gränsöverskridande, är kanske i hög grad just det mest spännande på den turkiska kulturscenen just nu.